LG Energy Solution startar produktionen i Lansing. Cellerna till Teslas Megapack kommer 2027.

LG Energy Solution har startat produktionen vid sin battericellsfabrik i Lansing, Michigan. Anläggningen är viktig för Tesla av ett specifikt skäl: från 2027 blir den den amerikanska källan till de litiumjärnfosfatceller som används i Megapack 3.

Vad anläggningen är

Tomten var ursprungligen planerad som en tredje fabrik i joint venture-bolaget Ultium Cells tillsammans med General Motors. LGES köpte ut GM:s andel i en affär som slutfördes i maj 2025, när byggnationen redan var 98 % färdig, och anpassade den halvbyggda fabriken för en bredare kundlista. Det är den strategiska poängen med anläggningen: den är inte längre beroende av en enda biltillverkares upprampning.

Tesla-kontraktet

Tesla är LFP-kunden, och upplägget är ovanligt väl dokumenterat för ett avtal om cellleveranser. Den amerikanska regeringen bekräftade i mars 2026 att Tesla var den tidigare namnlösa köparen bakom LGES:s LFP-order på 4,3 miljarder dollar. Kontraktet löper från den 1 augusti 2027 till den 31 juli 2030, med bestämmelser om förlängning så långt som till 2037.

Cellerna är prismatiska LFP-celler byggda för stationär energilagring snarare än för bilar, och de är avsedda för de Megapack 3-enheter som byggs vid Teslas Megafactory i Brookshire, Texas, väster om Houston — anläggningen som inledde produktionen av Megapack 3 den 6 augusti och är dimensionerad för 50 GWh per år. Teslas cellinköp från Lansing börjar 2027, så ingenting levereras till Tesla under produktionens första dag.

Motivet är leveranskedjan, inte kemin. LFP för nätlagring har till överväldigande del varit en kinesisk affär, med CATL som dominerande leverantör, och de amerikanska tullarna på kinesiska celler har stigit. Celler byggda i Michigan håller kostnaderna för Megapack förutsägbara och hjälper produkten att kvalificera sig enligt reglerna om inhemskt innehåll. Det är energilagringssidans motsvarighet till att LGES utökar sina linjer i Nanjing för efterfrågan på Model Y — samma leverantör som betjänar Tesla från motsatta sidor av tullmuren.

Tesla är inte den enda kunden i Lansing. Elbolaget DTE Energy tar också LFP-celler, och NMC-produktion för Toyota är planerad, avsedd för den elektriska Highlander av 2027-årsmodell som Toyota monterar i Georgetown, Kentucky.

Varför europeiska läsare bör bry sig

Megapack är inte en europeisk konsumentprodukt, och ingen Model Y får en cell från Lansing. Relevansen ligger i vad affären säger om Teslas energiverksamhet och om LFP-kapacitet utanför Kina.

Teslas division för energilagring har blivit den del av företaget som växer utan att vara beroende av efterfrågan på fordon, och den har varit begränsad av utbudet snarare än av efterfrågan. Ställ de två anläggningarna sida vid sida och begränsningen blir synlig: Tesla kan montera 50 GWh Megapack 3 per år i Texas, och Lansing är en cellkälla på 35 GWh som försörjer den. Ett treårigt kontrakt med en option som löper till 2037 är Teslas sätt att låsa fast den försörjningen. LGES uppger att man siktar på mer än 50 GWh nordamerikansk LFP-kapacitet vid slutet av 2026 fördelat på fem anläggningar, både helägda och joint ventures.

För Europa är slutsatsen konkurrensmässig. Varje gigawattimme LFP-kapacitet utanför Kina som tas i drift sätter ett referenspris för de celler som europeisk energilagring och, så småningom, europeiska instegselbilar kommer att byggas av. Tesla finansierar en stor del av den kapaciteten — och gör det i Michigan snarare än i Grünheide.