Italien har sex laddstationer för tunga lastbilar. Alla sex ligger i norr. Det är slutsatsen i en ny karta som publicerats av RSE, det italienska forskningsorganet för energisystemet, och det är utgångspunkten för ett land som enligt EU-rätten måste bygga ett nationellt laddnät för lastbilar.

De sex aktiva anläggningarna fördelar sig på två i Alto Adige, två i Emilia-Romagna, en i Veneto och en i Liguria. Söder om Emilia-Romagna finns ingenting.

Därför är sex den siffra som betyder något

Eldrivna lastbilar är ingen avrundningspost i Europas utsläppskalkyl. Tunga fordon utgör 2.2% av den europeiska fordonsflottan och står för 28% av växthusgasutsläppen från vägtransporter. Det förhållandet är skälet till att EU:s förordning om infrastruktur för alternativa drivmedel (AFIR) ålägger medlemsstaterna att bygga laddning för tunga fordon längs sina huvudkorridorer i stället för att låta operatörerna välja.

Att ladda lastbilar är dessutom ett annat tekniskt problem än att ladda personbilar. RSE:s karta är byggd kring Megawatt Charging System (MCS), standarden som tagits fram för effekter över en megawatt så att en lastbil kan ta emot användbar energi under ett stopp som ändå skulle ha skett.

Kartan följer kör- och vilotiderna, inte trafiken

Det intressanta med RSE:s metod är vad den utgår från när stationerna placeras. I stället för att sätta laddare där lastbilstätheten är som störst placeras de där förarna enligt lag måste stanna.

De europeiska reglerna sätter ett tak för sammanhängande körtid före rast och ett tak för dygnssumman. Med en antagen medelhastighet på 80 km/h härleder RSE tänkbara platser ungefär var 360 km och var 720 km längs en rutt — punkterna som motsvarar den obligatoriska rasten och dygnsvilan — och söker inom en radie på 15 km kring varje ideal position efter en plats där en station faktiskt skulle kunna byggas.

Det är samma logik som fick Teslas Supercharger-nät att fungera för personbilar, tillämpad på en flotta vars stopp bestäms av lagen och inte av önskemål. En laddare som inte ligger vid ett stopp som föraren ändå måste göra kostar åkeriet tid, och tid är hela ekonomin i godstransport.

Söder är luckan

Många av de platser som RSE pekar ut som nödvändiga saknar helt befintlig infrastruktur, och underskottet är koncentrerat till söder. Sardinien finns inte med på kartan trots att ön har tung trafik, och på en ö innebär det att eldriven godstransport inte har någon rutt alls.

RSE:s ståndpunkt är att pengarna inte är hindret: finansiering för utbyggnad i södra Italien finns redan inom EU-förordning 2022/1012, som slog fast stöd till trygga och säkra lastbilsparkeringar och tillhörande infrastruktur. Det som saknas är genomförandet.

Vad detta betyder för europeiska rutter

För den som planerar en rutt med elfordon genom Italien är den praktiska slutsatsen att landets laddning för tunga fordon i dag är en nordlig korridor och inte ett nät. Åkerier som kör söder om Bologna kan i dag inte planera en elektrisk etapp på offentlig infrastruktur.

Det sätter också ett riktmärke för hur långt Italien har kvar till AFIR-efterlevnad. Sex stationer är inget nät som en förordning kan mätas mot — det är den första posten i en utbyggnad som måste nå hela halvön.